Inte hemlös längre

Idag, den 1 november 2011, fick Sverige en hemlös mindre. Jag vet inte om statistiken ser bättre ut idag jämfört med igår eftersom jag inte vet hur många som har blivit hemlösa idag. Men min personliga statistik ser bättre ut. Jag har fått mitt första förstahandskontrakt idag. 27 år gammal.

Sedan 19 års ålder har jag varit hemlös. Då var jag efter olika omständigheter tvungen att flytta hemifrån. Jag skulle flytta ut, men hade ingenstans att flytta in. Jag stack hem till min pappa, där jag pga ännu fler omständigheter visste att jag inte kunde bo, och förklarade min situation. Han hade hört något om någon lägenhet någonstans där jag kunde bo ett halvår helt utan kontrakt. Efter fem månader var jag tvungen att flytta därifrån. Jag gick till socialen och bad om hjälp. De kunde ge mig pengar men inget hem, sa de. Under några år så skulle jag bo runt hos kompisar, kortvariga andrahandskontrakt och i ett rum i en källare. Under denna period sökte jag lägenheter nästan varje dag på internet. Men det var inte lätt att få någon när jag var utan inkomst, jag blev inte ens kallad till visning. Att jag inte hade inkomst berodde på att jag under denna tid också var fast i ett drogmissbruk, jag klarade varken av att jobba eller sluta missbruka.

I maj 2007 var jag på möte hos socialtjänsten. De visste om mina drogproblem och sa att jag var tvungen att flytta in på ett drogfritt boende om de fortsättningsvis skulle hjälpa mig. Det lät bra för jag hade precis, än en gång, slagit i botten i mitt missbruk och var beredd på att göra ett vettigt försök att sluta missbruka. I juli 2007 flyttade jag in på Stadsmissionen. När jag satt på inskrivningssamtalet så sa de att först skulle jag bo på kollektivet i några månader, sedan skulle jag få en träningslägenhet i drygt ett år, sedan skulle jag få en referenslägenhet i drygt ett år, sedan skulle jag få ett kommunalt kontrakt i drygt 18 månader och sedan skulle jag få ett förstahandskontrakt. Om allting går bra. Om jag sköter mig. Och om jag inte tar några återfall. Mitt dåvarande personliga rekord i drogfrihet var två veckor, därför lät det lite hopplöst men det var ändå värt ett försök eftersom det var min dittills enda väg till ett förstahandskontrakt.

Jag började omgående gå på 12-stegsmöten och jag började ganska snart träna med Gatans Lag. Båda dessa grejer hjälpte mig att hålla mig drogfri. Tiden gick och jag fick den där träningslägenheten, sedan fick jag flytta till referenslägenheten som låg fint uppe i Masthugget där jag trivdes väldigt bra. Därför började det bli nervöst när det kommunala kontraktet började närma sig. Kommunalt kontrakt innebär att man får en lägenhet var som helst i Göteborg som man måste tacka ja till och efter drygt 18 månader får man ta över den. Jag trivdes ju bra i Masthugget och var livrädd för att hamna någonstans där jag tidigare hade missbrukat och kände massa folk. Men jag hade tur. Jag hamnade mitt i Majorna, precis bredvid fotbollsplanen där Gatans Lag har sina träningar. När jag flyttade hit var jag överlycklig. Jag visste att jag aldrig mer skulle behöva flytta och nu var det dags att be mamma om hjälp med att köpa gardiner och sådant. Jag tänker nämligen aldrig mer ha några institutionsgardiner uppsatta eller någon institutionssoffa att sitta i, jag har haft tillräckligt av den varan. Jag tänker ha mina egna möbler och mina egna prylar. Det blev en helt magisk dag på IKEA när jag och mamma skulle köpa gardiner och köksprylar och andra saker som mammor är bra på. Det var nog ganska gott för mamma också, att få välja saker till lägenheten som skulle bli min.

Och idag blev den som sagt det. Min lägenhet. Mitt hem. Med mina saker i.

 

 

Jeff Tössberg, tränare Gatans Lag